Igår var T och jag på ett litet äventyr bara vi två... det som var tänkt så var att vi skulle fara upp i sittliftar till Rukatunturi och sen nerför med en kälke... Men det blev inte så, när vi hade promenerat till Rukatunturi så ser vi att de inte har igång anläggningen och vi blev lite besvikna, men så såg vi att Björnrundan börjar eller slutar här och att det gick att gå upp för trappor till Rukatunturis topp som är 500 meter högt...

Vi beslöt att vi trappar upp i stället för upp skulle vi när vi för en gångs skull hade gått hit... så det var bara att bita ihop och börja gå...



Dit upp på toppen ska vi....:)





Här hade vi just börjat vår färd uppåt..





Det var jätte jätte många trappor att gå uppför, man tyckte att det aldrig tog slut, som tur fanns det platser man kunde hämta andan på...





Hur sjutton vågar backhoppare hoppa??? och vi skulle ännu över hoppbacken... hemsk tanke!





Ännu var vi inte uppe men visst är utsikten fin?





Nog var det tur att inte kälkbacken och sittliftarna var igång, för man skulle aldrig ha vågat sig ner med kälken, så här såg det ut nästan hela vägen och då var det 1 km bana.. iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii vad hemskt!





En hel del trappor fortfarande kvar att gå, men man börjar se slutet!





Äntligen uppe, och utsikten var ju beundransvärd, nu var vi då som sagt uppe 500 meter...





Våra hjärtan höll på att stanna, för när vi kom förbi sista kröken så stod 10-15 renar där uppe och det var inget staket runt, utan de gick och på där helt själva, och man vet ju inte hur renar fungerar så vi började redan fundera hur vi skulle göra om de attackerade oss, men som tur så var de hur snälla som helst...:)





Där i gula ringen så bor vi....:)





Fortfarande lika glada och lyckliga...<3






Bilder från lilla björnrundan kommer upp i morgon skulle jag tro...:)

God natt!